LAW AND ORDER

Borde det inte vara vi, i samarbete med kommunen vi bor i som bestämmer? borde det inte vara enklare att fatta snabba beslut, borde inte lagar kunna bestämmas kommunalt. Med det här menar jag inte att vi ska införa dödsstraff i Danderyd eller livstids fängelse för cyckelstöld i Bromölla. Jag menar bara att vi borde kunna sätt riktlinjer för hur mycket vi ska acceptera runt omkring oss, hur långt vi ska låta samhället förfalla innan det är för sent. Jag tror absolut inte på en polisstat eller eller att fängelse är lösningen på alla problem, men vad är alternativen? Är det inte dags att vi tar tag i ett allt mer växande problem innan det är för sent. På mindre än 20 år har antalet livstidsdommar ökat med 530% i Sverige(källa: Kriminalvården). Antingen är straffen inte tillräckligt avskräckande eller så finns lösningen på problemet långt tidigare än när själva brottet utförs?

När jag var barn fick jag alltid ta konsekvenserna för mitt eget handlande, jag var äldsta barnet i vår familj, så jag var ett slags "testbarn". Jag kallar det för testbarn för att jag var just det första barnet mina föräldrar fick, de hade liten eller kanske ingen erfarenhet av barnuppfostran sedan tidigare, det dom hade var moral och etik direkt nedärvt av sina respektive föräldrar. Den moralen och etiken fick jag växa upp med och mina syskon fick se mig ta bestraffningar som idag skulle gett min far strängare straff än för grov stöld, men o andra sidan medförde detta att vi höll oss i skinnet, alla löd när någon sa ett enkelt NEJ. Jag ler lite när jag tänker på det, så enkelt. Jag kan klaga och gnälla på en hård uppväxt, men så var det inte, om sanningen ska fram hade jag en underbar uppväxt, mina föräldrar visste att de kunde lita på mig, de gav mig ansvar, de gav mig friheten att bevisa för dem att jag förtjänade det. Jag fick skjuta luftgevär utan översikt, bygga egna flottar och kojor, jag åkte på upptäcktsfärder och mamma packade till och med matsäck, jag fick själv cykla 8km för att meta abborre på en brygga vid havet med min bästa kompis (utan mobiltelefon), ja jag fick alldeles själv göra allt det där en liten 9-årlig pojke kan drömma om. Jag fick upptäcka världen på mitt sätt, nyfiket men ansvarsfullt. Som vuxen tittar jag tillbaka på min barndom och tackar den för det jag är idag. Det jag menar är att vi måste börja någonstans. Det är ett enormt projekt att "städa upp" vårt samhälle med de medel och metoder vi har idag, de fungerar ju uppenbarligen inte!? Det ende jag kan relatera till är min egen erfarenhet och den säjer att:

- ett rejält kok stryk var på sin plats när jag var liten, det var ett välfungerande och effektivt rättsväsende. Jag tror faktiskt inte pappa njöt av att behandla oss på det här viset. Men det fungerade.

Det kan låta brutalt och det finns säkert bättre alternativ än just barnaga, men vi måste ju hitta en lösning nu, nu på en gång. Brotten blir bara grövre, rättsväsendet "våldtas" och alla våra små samhällen blir bara otryggare för var dag som går. Vi kanske borde göra samma sak som en dator föreslår när man har ett trasigt operativsystem, starta om från senast fungerande inställningar.

Anledningen till inlägget grundar sig på följande:

Tidigare idag kom Kent in på systembolaget, han slog sig ner på en av bänkarna. Det är full rulle på bolaget, långa köer, fredag och allt. En av kassörskorna ställer sig upp och tittar på Kent. Hon öppnar munnen och till min förvåning hälsar hon glatt:
- Hej Kent! Vad vill du ha?
Med raspig och lite otrevlig röst svarar Kent:
- äääh! Ge mig en flaska vitt!!
Kassörskan lämnar den långa kön av trötta ansikten, trötta av att ha jobbat hela veckan. Hon kommer tillbaka efter en stund, går fram till Kent, hon ler och säjer:
- jag tog den här sorten!?
Kassörskan tittar frågande på Kent och det ser faktiskt ut som att hon väntar sig någon form av tacksamhet.
Jag har svårt att greppa allvaret i vad jag just nu bevittnar. Jag försöker samtidigt sätta mig in i vad alla trötta ansikten tänker just i den här stunden.
Kassörskan tillägger:
- visst var det den här sorten du ville ha förra gången? Du tyckte ju om den!
Hon sätter sig ner och knapprar in på kassan. Kent har fått sin vinnare och inte bara jag, utan säkert två hundra andra arbetströtta ansikten försöker greppa vad som just hände. Ett frö av illvilja är planterat och de flesta av oss är förmodligen riktigt förbannade.

Kent (ökänd alkoholist och missbrukare), king of A-laget. Alla mindre städer har den här typen av person i sitt samhälle. I ett datorspel är det enkelt, man ringer polisen, två små bilar dyker upp på skärmen de plockar in det störande momentet och vips, problemet är permanent borta. Verkligheten ser självklart helt annorlunda ut. I vår stad har Kent diplomatisk immunitet, han gör vad han vill, när han vill och hur han vill. Ingen kan göra någonting, ett helt samhälle står lamslaget och tittar på med förakt. En tragisk bild målas upp i mitt huvud. Jag kan faktiskt tycka synd om sådana som Kent. Men han har gjort sitt val och haft en livstid på sig att ändra sitt destruktiva beteende. Att supa, knarka, misshandla och förpesta ett helt samhälle i snart tretio år är nog inte material att lägga in på torken enligt mig, jag får en känsla av att man provat och kommit fram till att stackare som Kent är immun mot alla kända behandlingsmetoder och tolvstegsprogram.

Mitt råa och ohumana förslag är att ge han allt han vill ha. Ge han ett halvt kilo rent heroin, 2000liter renat brännvin, 3000flaskor Marinella, ett obegränsat matkonto hos Annas matpåse(fram till dörren levererad mat) och låt han leva sina sista dagar i eufori. Lås in han i en liten stuga, långt ut i skogen.

Nä, i stället har vi valt att klaga på Kent, gnälla och tycka. Vi har valt att ge Kent personlig service på systembolaget och vi har valt att ha denna trasiga själ mitt i bland oss.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback