I gårkväll satt jag och en vän uppe sent, vi surrade om tider som varit och hur trevligt man faktiskt har haft det. Vi kunde konstatera att sakre och ting ändå är helt ok, även om det just nu är tunga motgånger för bådas del. Jag fastnade idag på tanken om hopp... Varför alla säger att det är det sista man ska ge upp? Hopp är ju bara en fasad för att inte behöva anstränga sig mer? Eller är hopp bara en beskrivning på någonting som i själva verket är en fight tillsammans med en själv. Jag personligen tror på hopp som en del i ens eget förfarande. Vill man åstakomma någonting måste man fighta för att vinna. Hopp är för mig det samma som mål. Hopp är ingenting man kan lämna över till någon högre makt, man kan inte säga: