Idag är ingen bra dag, vill ni inte läsa om dåliga dagar, så sluta läs direkt.

 

Nu sitter jag utmattad i soffan, jag har precis plågat mig stenhårt under motionspasset. Smärta och adrenalin lindrar när den psykologiska smärtan sprängfyller kroppen. Saknaden och ensamheten är redan för stor. Idag känns allt extremt tungt. Tårarna rinner faktiskt ner efter kinden nu när jag skriver det här.

 

Det har landat, sjunkit in.. Det har satt sig och jag har insett att jag precis har avslutat den finaste relationen jag någonsin har haft. Vårat förhållande har varit stormigt, det har varit en bergodalbana stundvis, inte alls perfekt och oftast har det känts som mer fel än rätt. Men jag kände och känner fortfarande så otroligt starkt för henne.

 

Ingen har betytt mer för mig än Maja, ingen har gett mig, kravlöst den trygghet och kärlek som hon har gett mig. Samtidigt har hon gjort mig vansinnig, sårat mig, hon har gjort mig tokig, men jag kommer alltid att sakna henne. Tomrummet som fyller mig nu är obeskrivligt stort. Men jag var tvungen att agera, jag var tvungen att fatta ett beslut, det beslut som jag minst av allt ville ta. Just nu har jag en äckligt mörk och ihålig känsla i kroppen, en känsla som jag bara haft en gång i livet tidigare..

 

Jag var kanske 6-7 år och hade haft en vanlig dag på skolan. När jag kom hem såg jag att båda bilarna var borta och blev genast orolig. Jag låste upp ytterdörren och ropade efter mamma och pappa, jag ropade på mina syskon... Inget svar, jag var ensammen. Orolig och stressad sprang jag upp för trappen till mitt rum och tittade ut genom fönstret ner mot bilvägen, jag stod där i säkert en timme, det kändes som en oändlighet och jag trode att jag hade blivit övergiven, jag var helt övertygad om att min familj hade lämnat mig och jag grät så jag fick ont i hela kroppen. Jag hade glömt den där hemska dagen, men idag kom den tillbaka.

Att ha lämnat Maja är jämförbart med att lämna en del av sin familj, en bättre del, det är som att lämna en del av sitt liv. Jag vill och hoppas att vi kommer träffas, att vi kommer prata och hålla kontakten. Men samtidigt vet jag hur det blir, det rinner ut i sanden och till slut är man bara ett minne. Att vara vänner... Jag avskyr hela grejjen! Vem vill och klarar av att vara vän med den människan man älskar mest av alla!? Vem vill vara olyckligt kär i sin bästa vän?!

 

Nu förväntas det att man ska gå vidare, att man ska komma över..

Gå vidare? Komma över? Vänner och familj ska försöka komma med kloka råd och förklara att det här kommer bli bra, att det var menat o.s.v. Men vet ni vad!? Jag lyssnar inte. Jag vill inte gå vidare, jag vill inte komma över!! Är det så man gör, går vidare? Hej då! Detbästasomhäntmignågonsin.. Hej då! Ska man liksom bara säga hej då och fortsätta som om ingenting har hänt? Hej då Maja! Nu går jag vidare.. Ska man bara gråta av sig och låta tiden läka alla sår?! Aldrig att det går, jag vet att jag kommer älska henne för alltid, hon kommer aldrig att försvinna ur mina tankar och hon kommer aldrig att kunna ersättas. Jag vill inte ersätta Maja. Jag har gett upp! Alla som försöker förklara för mig att det kommer lösa sig, att jag kommer träffa någon ny, att allt kommer bli bra igen fattar inte ett skit. Ingenting kommer bli bra utan henne, av erfarenhet kan jag tala om för er alla, att det här var hon, hon var den där tjejen som man bara träffar en gång i livet. Men jag har i alla fall fått träffa henne och det är jag otroligt tacksam för.

 

Hej då!